KÅRÖD - HEDE Bladet
Nr 22
December 2012
GOD JUL
OCH
GOTT NYTT ÅR!
Kära släktingar!
Nu står julen snart framför ytterdörren igen och knackar ivrigt på. Den gamla Bondepraktikan säger om December, Christmånad:
|
Nu vill jag leva i ljuvlighet
Och slakta till Jul en oxe fet,
Och vill jag mig nu varm hålla,
förhoppandes att överleva vintern den kalla.
|
Ja, att vintern blir både lång och kall behöver vi nog inte tvivla på vid det här laget. Men uppvärmande nyheter är på gång för vårt släktblad.
På släktföreningens hemsida skall årets KÅRÖD-HEDE Blad nr 22 framträda i annan skepnad än det gamla bladformatet och innehållet grupperas mer efter vad hemsidesformatet ger för möjligheter…
Den tryckta utgåvan, som vi sänder i begränsad upplaga till dem som inte har tillgång till nätet ser ut som vanligt.
Det vore bra att betala medlemsavgiften på kr 100 till postgiro 942614-9 snarast. Vad får man för pengarna då? Svar: hemsida och släktforskning.
Styrelsen önskar alla GOD JUL och GOTT NYTT ÅR
Olof Johnard Christina Andersson
Olle Bengtsson
 |
|
Släktföreningens ordförande och styrelse-ledamot under många år Bengt Olof Bengtsson har hösten 2012 lämnat oss, hela 90 år gammal. Han var son till köpmannen Otto Bengtsson i Göteborg och föddes där 1922. Otto Bengtsson var son till Maria Samuelsdotter Hedström i hennes äktenskap med Bengt Larsson, gästgivare i Varekil och Marias far var en av anfäderna i vår släktförening, kofferdikaptenen Samuel Larsson Hede.
Olle Bengtsson växte upp i Göteborg, tog studentexamen år 1942 vid Hvitfeldtska läroverket och genomgick därefter reservofficersutbildning. Under sitt yrkesliv var han verksam inom familjeföretaget J A Kjellberg & Söner AB och därefter arbetade han inom försäkringsbranschen.
Olle Bengtsson hade ett stort intresse och en särskild talang för föreningslivet. Han var klubbmästare i KAK:s västra avdelning och under många år ordförande i kamratföreningen Gamla Hvitfeldtare.
|
Hans känsla för familj, släkt och vänner och en utåtriktad personlighet gjorde honom som klippt och skuren att axla ordförandeskapet och med fast hand leda släkt- föreningens sammanträden. Många av oss minns hans frejdigt militära tillrop LYSTRING när det var dags för förhandlingar!
I vår släktförening var han ordförande i mer än 10 år från 1986 och var bl.a. angelägen om att genomföra släktmöten för att ge alla tillfälle att träffas under festliga former i samband med utflykter till släktgårdar och sockenkyrkor i vår hembygd.
Alla medlemmar minns med tacksamhet hans insatser för vår släktförening.
Olof Johnard
|
2012 12 15
Minnet och glömskan
I vår släktforskning har vi hittills i föreningen av naturliga skäl fokuserat på äldre tider – 1700- och 1800-talen. I Kåröd-Hede boken har vi sammanställt grundläggande uppgifter om samhällsförhållanden och livsmiljöer under denna tid med anfäderna Nils Rasmusson och Samuel Larsson som centrumpersoner och deras närmaste efterkommande. Detta arbete är på intet vis avslutat, men i årets Kåröd-Hede Blad vill vi ge lite utrymme åt att söka några svar på frågan: HUR GICK DET SEDAN? Med sedan menar vi här tiden från sekelskiftet 1900 och fram till omkring 1950. Avsikten är att i den pågående berättelsen om släktens fortlevnad från olika utgångspunkter påvisa hur de omfattande förändringar det svenska samhället genomgick under första hälften av 1900-talet slår igenom på individnivå och påverkar familjer och individer. Det kan gälla yrkesval,samhällsklass, bostadsort, emigration, ägarförhållanden betr. fädernegårdarna men också vardagslivet och vardagsföremålen har sin plats här. Samhällsförändringar sker ibland långsamt och omärkligt över en lång period men ibland häftigt och oväntat pga krig, revolutioner, snabba teknikförändringar eller miljökatastrofer. De som lever i 2000-talets hektiska nutillvaro med blicken fäst vid displayen på senaste mobilen eller surfplattan har lätt att glömma det förflutna. Men glömskan är värd att minnas som en mycket läsvärd seminarierapport från Kungl. Vetenskaps och Vitterhets-Samhället i Göteborg är betitlad.
 |
Låt oss alltså titta i backspegeln och beskåda det svenska samhället vid förra seklets början. De i släkten som nått myndig ålder omkring 1900 hade kommit till världen så där 20 – 25 år tidigare och fått sin första skolgång i den svenska folkskola som kom till 1842 men som nu hade stabiliserats och blivit mera enhetlig med en väl utbildad folkskollärarkår och fasta läroplaner. Att alla elever skulle få grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning var ett självklart mål för undervisningen och i jämförelse med vår egen tids skolresultat kan man nog tycka att den tidens skola gav en god grund för medborgarna att bygga vidare på under vuxenlivet. Kristendomsämnet var också centralt och gav anledning till debatt, varvid liberaler och socialister förespråkade en bredare medborgarutbildning med fler timmar i ämnen som historia och geografi. Så blir också fallet en bit in på 1900-talet. Folkskolan var vid sekelskiftet sexårig och de två första åren kallades småskola.
Det man lär sig genom skolböckerna brukar länge sitta kvar i minnet – även fördomar ochvanföreställningar kan leva sitt eget liv långt efteratt de har dementerats av vetenskapen helst somskolböckerna oftast gick i arv mellan syskon.Ett par smakprov på texter från Läsebok förfolkskolan vid slutet av 1800-talet visar vadsekelskiftets 20-åringar kunde inhämta.
Bohuslän
Bohuslänske männen hafva en reslig, smärt och stark kroppsbyggnad, med manliga och uttrycksfulla, fastän grofva anletsdrag Bohuslänningen är en ypperlig sjöman och såsom sådan mycket eftersökt. Van i från barndomen att i alla väder dväljas på hafvet, har han förvärfvat sig en erfarenhet i seglingskonsten, hvilken kan jemföras endats med hans djerfhet att använda densamma. Denna är alldeles otrolig. Att segla så, att läsidans reling skär under och kölen synes ofvan vattenytan, är för honom ett lekverk. Också hör man jämförelsevis sällan att någon infödd seglar i kvav. Farvattnen vid sin kust känner han ock så väl som sitt eget stugugolf, hvadan ock hvarje skärkarl är en förträfflig lots.
Om vargen
 |
|
Vargen är näst björnen det största och starkaste rofdjur i Europa och anställer i allmänhet vida större förödelse än denne. Han är så stark att han utan möda springert med ett får i gapet. Han har ett dystert frånstötande väsen, skarp hörsel och syn samt derjemte ett fint väderkorn. Då han tillika, ansatt af hunger, är i hög grad rofgirig, slug och djerf, beröfvar han vanligen med lätthet icke blott skogarne en stor mängde af dess yppersta villebråd, utan anställer äfven betydande härjningar bland landtmannens boskapshjordar och tamdjur samt bortsnappar dessutom mången gång jägarens hundar. I följd häraf räknas han med allt skäl bland landets mest skadliga rofdjur.
|
Dessa smakprov ger en ganska god bild av skolböckernas medborgarfostrande anda.
Läseböckerna har texter om allehanda ting, djur, natur, de svenska landskapen och folklynnet där och naturligtvis nordisk mytologi och svensk historia. En viss eftersläpning - typisk för skolböcker- gör att eleverna möter mer av det agrara Sverige än vad de upplever i sin miljö även om de stora förändringarna i näringsliv, handel och kommunikationer behandlas.
Olof Johnard
|
|
2012 12 15
Från jordbruk till familjebadort
När vår anfader Nils Rasmusson på 1780-talet tillträdde sin åttondedel av Kåröds säteri tänkte han sig förmodligen inte att säteribyggnaden, som då renoverades, drygt 100 år senare i huvudsak skulle vara borta. I samband med laga skiftet 1832 flyttades flera byggnader ut från sin ursprungsplats. Kvar i huvudbyggnaden bodde sonen Berndt Nilsson ytterligare några år. Tiden efter laga skiftet kännetecknades av en lång rad nybyggnationer; Berndt Nilsson byggde nytt liksom brodern Olof Nilsson, som flyttat till Ögården, någon kilometer söder om säteriet, gårdsdelen Svartnäs bebyggdes och ytterligare ett antal hus uppfördes i närheten.
När Berndt Nilsson i mitten på århundradet insåg att han, i stället för den insomnade sillsalteriverksamheten nere på Stillingsön, hade möjlighet att där utveckla en badortsrörelse i tiden fick byggandet ytterligare fart. Först på plats var ett fyrkantigt tvåvåningshus ovanför bryggan där sonen Lars Bernzon bosatte sig.
Väster om detta hus uppfördes ett långsmalt rött hus där Lars Bernzon i mitten av 1860-talet öppnade affär. När Berndt Nilsson dog i februari 1868 var Lars Bernzon själv igång med nytt husbygge på andra sidan vägen. Det nya huset kom först att tjäna som LB:s egna bostad men kom från 1890-talet att fungera som pensionat.
Pensionatsverksamheten upphörde i början av 1960-talet.
Bröderna Lars och Hans Bernzon, som båda ägde mark nere på Stillingsön, byggde var för sig den ena sommarvillan efter den andra. Den största byggnationen ägde rum från 1880-talet och några år in på det nya seklet. Från att ha varit utmark till Kåröd säteri hade Stillingsön kring sekelskiftet fått en central plats inte bara inom säteriets domäner utan också i socknen mycket tack vare ångbåtsbryggan. Enligt Göteborgs och Bohus läns kalender 1902 finns på Stillingsön ett 15-tal villor avsedda för uthyrning till sommargäster. Stillingsön är postort för socknen. Poststationens namn var först Myckleby men ändrades till Stillingsön då Myckleby dialektalt uttalat som ”Möckleby” förväxlades med Möckleby på Öland. Stillingsöns läge med ångbåtsbrygga, som bl.a. trafikerades av båtarna på rutten Göteborg – Uddevalla, gjorde den också mycket lämplig för handelsverksamhet. Affären, som startade i mitten på 1860-talet, låg några 10-tal meter upp i backen ovanför bryggan. Lars Bernzon, ståtar med många titlar: ångbåtskommissionär, post- och telefonföreståndare och affärsinnehavare. Berndt Nilssons arvingar står som ägare till badinrättningen och Hans Bernzon (Berndt Nilssons yngste son) anges som badkamrer.
På 1920/30-talen var verksamheten livlig på Stillingsön. Lars Bernzons söner Malte och Götrik Bernzon tog över verksamheten efter faderns död 1919. Framför allt var det Malte Bernzon (1873-1961) som satte sin prägel på Stillingsön. På 20-talet fick badorten societetshus, nytt kallbadhus och tennisbana. Varmbadhus fanns sedan tidigare. Det var nu Stillingsön hade sin storhetstid. Pensionatsverksamheten blomstrade, presumptiva hyresgäster stod i kö för sommarvillorna och nöjeslivet stod på topp inte minst tack vare de årliga sommarrevyerna vars upphovsman var Carl Gustaf Hulthe. Hulthe, som var känd kompositör och textförfattare till Ernst Rolf och Karl Gerhard, satte under 30-talet upp mycket uppskattade sommarrevyer där han raljerade med såväl badortens sommargäster som dess ägare.
Malte Bernzon kunde också förse såväl pensionat som villornas sommargäster med egenproducerad mjölk och grädde. Från köksträdgården levererades färska grönsaker, frukt och bär. I sanning en idyllisk tid. Men andra och hårdare tider skulle komma. Med andra världskrigets utbrott minskade gästantalet drastiskt. Många kom tillbaka men livet skulle aldrig bli detsamma. 1950-talet förde med sig nya vanor och högre anspråk. Utomhustoalett och vattenhämtning ute på backen var inte vad den nya tidens människor drömde om. I den omvandlingsprocess som stod för dörren upphörde Stillingsö Havsbad 1968 och sommarvillorna fick nya ägare.
Parallellt med att Stillingsö Havsbad utvecklades under slutet av 1800-talet och 1900-talets första halva förändrades livet och förutsättningarna på den gård till vilken Stillingsön en gång utgjort en föga eftertraktad utmark. Två av Nils Rasmussons söner, Berndt och Olof, kom att under 1800-talet på var sitt håll utveckla sina resp jorddelar. Berndt, som var den mest expansive av dem, förvärvade under sin livstid ytterligare delar av den ursprungliga säterimarken. Vid sin död förfogade han över stora delar av det ursprungliga säteriet. Berndt Nilsson var när han dog 1868 en mycket förmögen man.
Kåröd efter 1900
Vid sekelskiftet 18/1900 hade ägarbilden återigen splittrats. Flera av ättlingarna till de ursprungliga köparna av säteriet hade valt eller tvingats att sälja sina delar och nya släkter hade kommit in. Nils Rasmussons ättlingar fanns vid sekelskiftet kvar på sina resp. delar. Att bedriva jordbruk i den nya tid som nu stundade visade sig inte vara lätt. Allt eftersom åren gick sålde man på ömse håll av bit efter bit av den ärvda marken. I många fall avyttrade man till släktingar, som valt att återvända till sin barndoms trakter efter att ha haft sitt yrkesliv på annan ort eller tom annan kontinent. Så återvände tex flera av ättlingarna i Olof Nilsson-grenen efter långt liv utanför Sveriges gränser. På Berndt Nilssons sida hittar vi flera återvändare med militär bakgrund eftersom dessa ofta pensionerades i 50-års åldern eller blev offer för de hårda neddragningar som skedde i försvaret under början av 1800-talet.
Ögården (som utgjorde den södra delen av Nils Rasmussons Kåröd-del) drevs vid 1900-talets början av Olof Nilssons äldste son, Niklas Olsson. Då Niklas inte hade några barn fick brorsonen Ernst Ardahl köpa Ögården för 14 000 kronor (ca 1914). En halvbror till Ernst, Johan Ohlsson, köpte efter Ernsts död ut gården, som sedan övertogs av Johans dotter Berit. Ytterligare försäljning har därefter gjorts.
Av den ursprungliga säteribyggnaden finns idag endast den västra flygeldelen kvar. Övriga delar av de gamla säteribyggnaderna försvann redan på 1800-talet bl.a. som en följd av laga skiftet. Berndt Nilsson byggde nya gårdsdelar vid mitten av 1800-talet. Arvsskiftet efter Berndt Nilsson blev besvärligt. Han hade mycket mark men också många arvingar där barnen dessutom kom från två kullar. Så småningom kom marken i huvudsak att ägas av förutom änkan barnen Niklas Berndtsson i första barnkullen och Lars och Hans Bernzon i den andra kullen. Niklas Berntsson och Hans Bernzon byggde senare nya egna hus en bit från gamla säteriet.
I början av 1900-talet återvände Bernd Nilssons yngsta dotter Caroline Nilsson gift Dahl, rev faderns boningshus och byggde nytt hus, som fortfarande är i bruk. De gamla torpen ersattes med nya hus och köptes ut med mark. Här hittar vi torpare, sjömän, timmerhuggare, bygg- och målarmästare etc.
En titt i mantalslängden för 1941 visar att bebyggelsemönstret på säteriet gamla ägor radikalt förändrats. Borta är koncentrationen till bybebyggelsen i anslutning till säteriet. Istället är den vida mera spridd och nya huskroppar har ersatt de gamla torpen. En handfull huvudägare till den ursprungliga säterimarken kan urskiljas varav två är släktingar på Berndt Nilsson- resp Olof Nilsson-grenen. Därutöver står en lång rad bekanta släktnamn som ägare till avstyckade markområden. Vi hittar där namn som Almfält, Linde, Fahlström, Torstensson och många Ardahl. Majoriteten av dessa är sommarboende. Så hade då den moderna tidens sommarboende spridit sig från utmarken Stillingsön till ursprungets kärna, den egentliga gården.
Christina Andersson
Om släktgården Houg
I Resteröds socken ligger Houg som ofta har nämnts i vår släktforskning i samband med släktgren 1:7. Gården ligger på en höjd med god utsikt över det kuperade landskapet med åkrar, ängar och skog. Den kan spåras i släktens ägo sedan 1600-talet. Enligt äldre tids jordtaxering var den på 3/8 mantal men med moderna mått omfattande ägorna under början av 1900-talet 37 hektar varav 12 hektar åker. Därmed kan man betrakta den som ett större småbruk. Under slutet av 1800-talet är beskattningsfrågan politiskt aktuell och orättvisan i ett system som sedan flera hundra år lagt huvuddelen av skattskyldigheten på jord blir alltmer uppenbar i och med industrialiserinegn och framväxten av nya yrkesgrupper.
|
Vid sekelskiftet 1900 genomfördes stora förändringar i och med att de gamla jordskatterna på den mantalssatta jorden avskaffades, allmän självdeklaration infördes och värnplikten blev allmän för alla män. Omfattande diskussioner fördes i riksdag och dagspress om modernäringens problem och därvid fanns det starka förespråkare för en satsning på småbrukare eller hemmansägare, lantbrukare – beteckningar som så småningom kommer att ersätta bonde eller allmoge.
 På Houg hittar vi vid 1900-talets början makarna Bernhard Johansson och Christina Samuelsdotter Hedström båda födda 1841 och alltså nu i 60-årsåldern. 12 barn har de fått av vilka 8 uppnådde vuxen ålder. När de gifte sig 1864 hade Sverige ungefär 4 millioner invånare men med den snabba befolkningsökningen är siffran vid sekelskiftet hela 5 millioner.
Barnens levnadslopp återspeglar vad som pågår i Sverige av samhällsförändringar. De äldsta sönerna Johan Otto (1864 - 1932) och Fritz Samuel (1866 - 1915) har båda valt sjömansbanan, studerat vid navigationsskola och är omkring sekelskiftet välbeställda sjökaptener, bosatta i städer och säkert utan tanke på att överta fädernegården.
Lars Emanuel sällar sig som flera i släkten till Amerikaemigranternas stora skara (fram till 1914 blev det omkring 1 miljon emigranter) och bildar familj i USA. Landet i väster lockade med ett friare samhälle, billig jordbruksmark och stora möjligheter att bryta sin egen bana även inom andra områden än jordbruket.
En av döttrarna, Britta (1875-1948), får studera till lärarinna, tjänstgör i Ljung och förblir ogift, Emma (1878-1938) gifter sig med lantbrukare Karl Olsson i Skee, Ida (1871-1918) hittar sin make i Anton Olsson på Ulvesunds gård i närheten och blir mor till alla Olovsönerna som omnämns längre fram, och yngste sonen Anders (1880-1933) får så småningom överta Houg. Dottern Berna eller Bernadina (1883-1966) stannar kvar i föräldrahemmet som hemmadotter och hjälper de sina.
|
|
Man ser att männen i släkten utnyttjar de ökande valmöjligheterna betr levnadsbana, bosätter sig i städer i hemlandet eller i USA, medan kvinnorna av tradition gör mer begränsade val.
Den 26 februari 1914 firar Bernhard och Christina sitt guldbröllop hemma på Houg med en stor släkt-och familjefest, som förevigats med ett gruppfoto på omslaget till Kåröd Hedebladet nr 1 1988.
Göteborgs & Bohusläns kalender 1914 visar att de bor i en liten (502 invånare) välorganiserad socken med skollärare, barnmorska, klockare och organist, vaccinatör och fjärdingsman. Järnvägsanhalt finnes tillsammans med telefon och post. Lanthandlare är Dahlberg med affär vid Vägeryr och Tauson med Ranebergs speceriaffär vid Ranebergs ångbåtssbrygga. Släkten är delaktig i den kommunala självstyrelsen.Vidare står Anders Johansson från Houg som kyrkvärd och hans far Bernhard är god man.
I augusti 1914 bryts denna fredliga idyll. Då klämtas det i landets kyrkklockor för mobilisering, för första världskriget har brutit ut. Det gamla Europa går efter fyra år av krig i graven tillsammans med miljoner unga soldater och även för det neutrala Sverige innebär krigstiden stora påfrestningar. Det blir brist på livsmedel, gödningsmedel och foder, brännolja mm. Å andra sidan blir det på grund av ökad efterfrågan en inflatorisk prisstegring på jordbruksprodukter och kreatur.
Men familjejordbruket på Houg klarar av generationsskiften och svårigheterna under kriget och även de problem som uppkommer under mellankrigstiden.
|
I Kåröd Hedebladet nr 1 berättar sonen till Anders Johansson, Arne Haksten, om tiden på
Houg fram till 1960:
|
Vi barn växte upp ganska bekymmersfritt. Arbete och vila varvades med glädje och sorg på ett naturligt sätt. Vändpunkten kom sommaren 1932. Pappa hade legat på lasarettet för operation men var på bättringsvägen. Vi väntade honom hem en lördag, men på fredag fick vi meddelande att han avlidit, hastigt. Från den dagen kom allvaret in i tillvaron. Det ekonomiska läget var bekymmersamt. Det var dåliga tider. Fläsket fick säljas för 35 öre kilot. För en slaktad ko fick man 60 kr. Mjölken betalades med 12 öre litern och för äggen fick man 50 öre per kg. Mamma och vi barn strävade vidare med gården till hösten -36. Då utbröt en barnförlamnings-epidemi och hon fick uppleva att 5 av barnen insjuknade. Mina två äldre bröder dog. Mina två yngre systrar och jag själv klarade oss ganska helskinnade undan sjukdomen. Allt detta blev för mycket för mamma och hon dog nyåret -37.
Här stod vi nu föräldralösa. Men då ryckte faster Berna in som den räddande ängeln och tog han om oss. Jag var 17 år, Margareta 14 och Märta 12 år. Släktens "kloke" samlades för att besluta om gårdens framtid. Efter långa diskussioner beslutades om utarrendering. Men då satte jag mig på tvären. Jag kände instinktivt, att släppte vi gården nu fick vi aldrig den tillbaka. Slutligen fick jag tillåtelse att på försök driva jordbruket. Med faster Bernas och mina yngre systrars hjälp, lyckades vi med mycket arbete och stor sparsamhet ro skutan i land.
1947 träffade jag en flicka som hette Rut och hon har, utan alltför högljudd klagan, varit min följeslagerska i snart 40 år. Det är beundransvärt och jag står i stor tacksamhetsskuld till henne för detta. Vi har tillsammans fått fem barn. De har alla gett oss mycken glädje och omtanke men även sorg och oro.
På 50-talet var det dags att tänka på ett ladugårdsbygge. Den gamla 100-åriga ladugården började bli för skröplig. Nu började en arbetsam tid, för jag ville hjälpa till så mycket som möjligt för att hålla ner kostnaderna. Pengar var nämligen en bristvara. När allt var färdigt och den nya ladugården stod klar var det med stor glädje vi flyttade in djuren.
1960 var det dags för nästa bygge. Boningshuset, som delvis var 250 år gammalt, brann ner till grunden. Det nya huset byggdes efter normal standard, vilket ju i hög grad underlättade hushållsarbetet.
Så här i efterhand kan man inte annat än förundra sig över vilka förändringar som skett inom jordbrukets område under de senaste 50 åren. Ännu så sent som på fyrtiotalet drevs jordbruket på ungefär samma sätt som både far och farfar gjort. Man plöjde med hästar, man hässjade höet och man band säden för hand. Kärvarna torkades på fälten för att så småningom köras hem till ladan. Sedan tog tröskandet vid.
Det är en enorm skillnad mellan att gå efter en hästplog med en tiltbredd av 30 cm och dagens traktorplog, som plöjer med en bredd av två meter ivarje drag. Höet hässjas inte längre. Man kör självlastarvagnar istället. Samma sak med säden. Allting bärgas med skördetröskor och spannmålen körs direkt till magasinet. Mekaniseringen har medfört en väldig besparing av manuellt arbete inom alla områden av jordbruket. På trettiotalet var 30% av landets befolkning sysselsatta inom lantbruket. Idag är det 3,5%. Det är kärvt ekonomiskt inom jordbruket idag. Den hårda ekonomin och de stora ekonomiska satsningarna som behövs i det mekaniserade jordbruket, gör det svårt för de unga att etablera sig som lantbrukare.
När man vid arbetsdagens slut tänker tillbaka på sitt liv, är det mycket som man önskar ogjort. Och mycket önskar man skulle vara gjort, som aldrig blev av. Bondens yrke är tungt och slitsamt, men kontakten med jord och djur, känslan av att med kraft kunna påverka sin situation i ena eller andra riktningen, gör att man ändå känner sig nöjd och tillfreds.
Arne Haksten
Hougs gård i maj 1988
|
Hougs ägare sedan 1990 är Ulla Haksten, dotter till Arne, och Bengt de Verdier. Arealen är nu 83 ha varav åker 32 och produktiv skogsmark 46.
Olovsönerna
Gunnar Olovson, 1900 - 1963
Ragnar Olovson, 1902 - 1994
Sigurd Olovson, 1904 - 1972
Tage Olovson, 1905 - 1994
Ivar Olovson, 1907 - 1992
Samuel Olovson, 1915 - 1996
Olof Johnard
Gårdar i släkte
Hede
Enl. hembygdsforskaren Henry Emanuelsson är detta det äldsta hus på Orust som det finns en bild av. Det kan ha uppförts 1636 och revs 1935. Här bodde Samuel Larsson i Hede by.(Se Bengt Elling, Fritz Samuel Johanssons anor)
Vykorten berättar
Gamla vykort berättar så mycket. Under den här vinjetten samlar vi vykort från trakter där våra släktingar bott och levat.
Vykorten kom från Tyskland till Sverige i början av 1890-talet. Till en början var de enkla i utförandet men kom sedan att få motiv där flera bilder från sevärdheterna flätades ihop med hjälp av blomstervinjetter. Kring sekelskiftet, när de fotografiska bilderna blev vanliga, tog intresset ordentlig fart och den sk vykortssjukan härjade i Sverige liksom i andra länder. Det finns uppgifter om att 1901 skickades över 20 miljoner kort i Sverige och att 1904 nådde man kulmen med 48,6 miljoner skickade kort.
Stillingsöns ångbåtsbrygga
På vykort här har ångbåten just lagt till vid Stillingsöns brygga. Resande är på väg ombord och nedför backen kommer ångbåts-kommissionären på stället, Malte Bernzon, klädd i sedvanlig vardagsdress för sommaren - vit hatt och skjorta, ljusa golfbyxor, vita knästrumpor och, får man förmoda, nykritade tygskor. Den ångbåtskunnige kan identifiera båten som ”Valborg”. Bilden borde vara tagen på 30-talet.
Under drygt 70 år fungerade Stillingsöns ångbåtsbrygga som tilläggsplats för ångbåtarna som trafikerade rutten Göteborg – Uddevalla. Därutöver användes den naturligvis också för mer lokal båttrafik som tex rutten Uddevalla – Lyckorna – Ljungkile.
Stillingsöns brygga har gamla anor. Enligt hembygdsforskaren Henry Emanuelsson anlöpte 12 segelfartyg orten 1637. I området fanns under 1700-och 1800-talen såväl sillsalteri som båtbryggeri så någon form av anläggningsmöjlighet måste ha funnits.
Föregångaren till den nuvarande bryggan går tillbaka till 1860-talet då Nils Rasmussons söner Berndt och Olof Nilsson tillsammans med O.J. Johansson betalade 289 kronor och 33 öre för uppförande av bryggan inkluderat bergssprängning. Så länge hjulångare användes ankrade man på fjorden utanför Stillingsö holme. När bryggan väl var på plats och regelrätt båttrafik upprättats på 1860-talet blev Stillingsön tilläggsplats för passagerartrafik. En tidig bild från ett privat album visar ångbåten ”Alfhem”, som lagt till vid bryggan vid sekelskiftet.
Med den växande strömmen av sommargäster ökade passagerartrafiken. För fastboende underlättade ångbåtstrafiken kontakterna med omvärlden. Ortsborna kunde lättare ta sig till Uddevalla för inköp. Varor till handelsboden, som låg några 10-tal meter upp i backen, lossades. Jordbruksprodukter och slaktdjur skickades med ”Viken” som kallades ”grisebåten”. Bryggan blev ortens mest centrala plats. Bilder från tiden uppvisar ett myller av folk och fä tillsammans med gods av olika slag.
|
Med kriget kom trafiken att inskränkas väsentligt. 1948 blev det sista året som Bohuslänska Kusten trafikerade bryggan i reguljär trafik. Därefter har bryggan mest trafikerats av tillfälliga gäster. De senaste två somrarna har skärgårdsbåten m/s”Gustafsberg” under några sommarmånader tuffat mellan Ljungkile-Lyckorna-Ulvån-Stillingsön-Åh. Med ljudet från ångvisslan sprids en efterklang av forna tiders ångbåtstrafik över fjorden till de sommarboendes stora glädje.
Det andra vykortet från Stillingsöns brygga får åskådliggöra senare tiders verklighet. En ganska tom brygga med några mindre segelbåtar. Det tillfälligt uppförda lilla hopptornet minner om sommarens simskoleavslutning. Också den idag ett minne blott.
Christina Andersson
Stillingsöns handelsbod
I det växande industrisamhället växte handelsrörelsen fram under 1800-talet. Lokala handelsbodar uppstod lite här och var även om många blev kortvariga. 1864 startade Lars Bernzon, son till Berndt Nilsson och barnbarn till Nils Rasmusson, handelsrörelse nere på Stillingsön. Av kartorna att döma fanns i områdets omdelbara närhet 5 hus. Inom ett något större område fanns några torp men för övrigt tycks den bofasta befolkningen här ha varit mycket begränsad. Dock torde ångbåtsbryggan funnits vid det laget eller var åtminstone under planering. Lars Bernzon hade dessutom en kusin, Simon Hedström, som sedan 1862 drev handelsrörelse i Varekil vilket kan ha inspirerat honom. Verksamheten etablerade sig uppenbarligen eftersom sockenprotokollen berättar att Lars Bernzon 1866 fick rätt att sälja brännvin.
Några bilder av den första handelsboden på Stillingsön finns inte. Enligt rektor Bernhard Hegardt, som besökte Stillingsön första gången 1897 var handelsboden röd och försedd med en skylt, ”Lars Bernzons diversehandel”.
1907 brann handelsboden ner tillsammans med ytterligare ett hus. I Bohuslänningen den 4 januari 1908 fanns följande notis införd:
Stor eldsvåda på Stillingsön
Nyårsafton nedbrann å Stillingsön herr L. Bernzons handelsbod jämte ett intill liggande tvåvånings boningshus, tillhörande samme man. Elden varslades kl. 4 på morgonen, och det flammade i ruinerna hela dagen. Ännu påföljande natt var eftersläckning anordnad. Det brunna var försäkrat.
Herr Bernzon gör ändock en förlust, då alla varor, inventarier, kontorsböcker, värdepapper och posten blefvo lågornas rof. Om orsaken till eldens uppkomst är ingenting bekant.”
|
På platsen uppfördes 1909 det trevåningshus som alltsedan dess fungerat som landmärke.
 |
|
Interiör från lanthandeln, ca 1915. Mannen som mäter
upp tyg är Götrik Bernzon.
|
Under slutet av 10-talet och början av 20-talet arrenderade Emil Johansson affärsverksamheten under namn av Stillingsöns Handelsbolag. Tillsammans med några andra eldsjälar startade Emil Johansson Orust Varuinköp, som senare gick upp i Eol för att så småningom uppslukas av ICA. Med från starten var ytterligare en släkting till Lars Bernzon med nämligen den mycket dynamiske Ludvig Bernzon (Varekil), som på mödernet var släkt med LB.
Vid slutet av 30-talet (ca 1937) övertogs affärsrörelsen av Rolf Andersson och verksamheten bytte namn till Rolf Andersson Speceri Järn & Diverseaffär.
Verksamheten har efter R.A:s död drivits vidare av son och sonson. Efter 101 år på samma plats stängdes verksamheten i de gamla lokalerna för att drivas vidare 1 km högre upp vid stora vägen. En anpassning till den moderna tiden när transporterna övergått från båt till bil.
Christina Andersson
BOKANMÄLNINGAR
Allt som återstår Glädjestranden
av Ellen Boardy av Ellen Mattson
En exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig. Klicka på "X-knappen" för att ta bort.
Elin Boardyär född 1979 och uppvuxen i Göteborg där hon fortfarande är bosatt.
Allt som återstår är Elin Boardys debutroman. I en intervju beråttarhon om en av bakgrunderna till romanen
”Jag släktforskade tillsammans med min mamma, för att leta efter min mammas biologiska farmor, Emma Ulrika Johansson. När jag läste kopiorna på hennes journaler från det stora västsvenska mentalsjukhuset Vänersborgs Hospital och Asyl (där hon var intagen 1922-1925) började jag fundera över henne och hennes liv och begrep att jag ville skriva en roman om henne.”
Men Elin Boardy har rötter också i Bohuslän. Hennes morfar härstammade från Orust. För släktforskaren men någon kännedom om våra förfäders strävanden har den här romanen mycket av igenkänning. Det slitsamma bondelivet med vädermakterna och det karga landskapet kommer oss mycket nära.Allt som återstår är en berättelse om en familj i ett kargt bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Vi får följa familjen genom årstider, förbi historiska skeenden och åldersväxlingar. Det är en berättelse om en kvinna, som i sin vanlighet blir alldeles unik. Medan de andra syskonen söker sig bort - tre av dem ända till Amerika - blir Emma den som stannar kvar och tar hand om gården med sin far. Hon är bara sjutton när hon blir gravid med drängen Emil. De gifter sig och barnaskaran växer sedan i snabb takt. Men efter hennes pappas bortgång försämras förhållandena alltmer. Och ute i Europa står första världskriget för dörren. Emma är fast på samma plats som modern före henne. Händernas göromål och huset och barnen fyller varje sekund.
Christina Andersson
|
En exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig. Klicka på "X-knappen" för att ta bort.
Ellen Mattsson är en författare med rötter i det bohusländska landskapet där hon föddes 1962. Hon är dotter till en annan känd bohusförfattare, Olle Mattsson , som skrev en lång rad ungdomsböcker i bohusländsk miljö bl.a. Briggen tre liljor.
Ellen Mattsson bor utanför Ljungskile. Hon skriver om svåra relationer, ensamhet och gemenskap, ofta i historiska miljöer och med en stor språklig behärskning.
1998 fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris och fem år senare Göteborgs-Postens litteraturpris.
Ellen Mattson skriver också kritik i GT och Bohusläningen samt krönikor i GP.
Ellen Mattssons sjunde roman Glädjestranden (2008) utspelar sig på en arrendegård i Bohuslän och bygger på hennes egen släkthistoria.
2011 fick Ellen Mattsson Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris. I sitt pristal säger Ingrid Elam
”Ellen Mattsons värld, (….), är aldrig svart och vit, snarare gråmelerad med fläckar av guld, som den är i Bohuslän, där urberget går i dagen och löven ligger och flyter ”som smörpölar” under askarna efter regn, som det så vackert heter i ”Glädjestranden”.”
Bohuslän är centralt i Ellen Mattssons böcker. Alla utom två utspelar sig i Bohuslän, ofta i gången tid. Ingrid Elam skriver:
” Det Bohuslän Ellen Mattson skildrar i alla romaner utom ”Splendorville” [och ”Vinterträdet ”(2012)] är ett ofta nådlöst landskap som ler några månader om året och sedan sluter sig, mörkt och vindpinat, om sitt eget armod. Urberget lutar sig brant och hårt över skuldmedvetna själar, odlingsperioden är kort, snön alltid våt och tung, havet tar lika mycket som det ger. I ett sådant landskap sluter även människorna sig om sitt, är sparsamma med orden, tänker tyst, arbetar i sitt anletes svett. I den senaste romanen har detta landskap och romanens gestalter blivit varandras förutsättningar, två sidor av samma existensvillkor, och Ellen Mattsons behärskade berättarkonst har nog aldrig varit så suverän som här, på den rätta Glädjestranden, där, som det står i psalmen, den som kommer av ett brusand’ hav skall läggas ner i grav.”
Ellen Mattsson har skrivit:
Nattvandring, 1992
Vägen härifrån 1995
Resenärerna 1998
Poetens liv 1999
Snö 2001
Splendorville 2004
Glädjestranden 2008
Vinterträdet 2012
Christina Andersson
|