|
Familjens första barn, sonen Gustaf Theodor, föddes den 25 mars 1841 i makarnas första hem, men snart nog blev det flyttning till fastigheten nr 98, nuvarande Västra gatan 43.
Niklas hade redan den 8 mars ropat in denna och även en ödetomt nr 139 som låg mitt över gatan av ”arbetarborgaren” Christian Olsson den yngres sterbhus för 2 006 Riksdaler Riksgälds-sedlar. Huset på tomt nr 98 var då ganska nybyggt. Christian Olsson d.y. hade köpt båda fastigheterna 1837. Nr 98 benämndes då ”med afbrända Huset nr 98 före detta bebyggda ödetomt”. Priset blev också därefter, de två tomterna köptes för 333 Riksdaler Riksgälds och bebyggdes med, som det står antecknat, ”två åbyggnader”. Den 21 februari 1842 fick Niklas fastebrev dvs lagfart på fastigheten nr 98 med alla dess åbyggnader samt ödetomten nr 139 mitt över gatan efter sedvanliga tre uppbud. Ödetomten nr 139 var inte stor och redan i november 1841 köpte Niklas den intilliggande tomten nr 140.
Som de flesta andra borgare i Kungälv ägnade sig Niklas åt jordbruk som bisyssla. På fastigheten nr 98 fanns ladugård och förrådsbyggnader, men han behövde och skaffade sig också åkermark.
Utanför stadskärnan fanns sk Komarken, där borgarna hade allmänt bete för sina kreatur men där fanns också ett uppodlat område med smala, långa åkrar. Där köpte Niklas på offentlig auktion en jordbruksfastighet benämnd Intagan av båtskepparen Olof Hansson och fick fastebrev 1840. Den innehöll ”57 qvadratrewfar 95 qvadratstänger” dvs 10 tunnland och 2/10 kappland.
Åkrarna på Komarken köptes och såldes ofta och gick under årens lopp genom många händer. Man kunde ha ett par åkrar i ena ändan på det odlade området, några andra mitt i, en enstaka kanske i andra ändan. Niklas lyckades så småningom samla sin åkermark. Han köpte 7½ åkrar av Kofferdi Kaptenen Nordströms sterbhus för 450 Riksdaler år 1841. Året efter köpte han en enda åker av S.P. Tyberg för 75 riksdaler och 1852 fick han fastebrev på 7 åkrar köpta av fanjunkaren P. Wallander för 700 riksdaler. Dessa åkrar hade beteckningen 226-240 och då innehöll nr 233 en och en halv åker. De låg samlade intill varann och var följdaktligen lättare att odla än om de var spridda.
I Niklas och Britta Charlottas äktenskap föddes inte mindre än nio barn med bara ett par års mellanrum, 3 pojkar och 6 flickor. Säkert var sorgen stor när den andre sonen dog 1846, endast 3 år gammal. En liten dotter, som föddes 1850, levde endast 30 minuter och fick vid nöddop namnet Charlotta. De övriga barnen uppnådde alla vuxen ålder. Den äldste sonen flyttade redan vid 12 års ålder till Sunne i Värmland, där han så småningom blev handlande. Även den yngre sonen, Johan Erhard, född 1854, flyttade till Sunne, där han blev bokhållare. Dottern Ida, född 1847, gifte sig med handlande Johan Berg i Kungälv. Döttrarna Margret, född 1851 och Selma, född 1858, blev hemmet trogna och gifte sig aldrig.
Förutom familjen bestod hushållet av en piga och en dräng och innan familjen blev fulltalig hyrde man ut något rum. I husförhörslängden för 1850 står upptagen ”en hyrande” och det var då sjökapten Lars Hedström (son till Samuel Larsson Hede och Brita Nilsdotter, Niklas syster. Han drunknade i Melbournes hamn 1854, red:s anm.). Niklas yngre syster Christina , som var född 1803, bodde också då hos brodern. Senare gifte hon sig med C.T. Widgren i Kungälv.
Hur var då Niklas till sättet? Inte heller det känner vi till men en händelse kan visa att han inte var en stridens man. Han blev av sin granne, ägare till ödetomten nr 99, stämd inför magistraten 1849. Ärendet gällde diket mellan de två fastigheterna. Niklas ville bygga till sin ladugård efter gränsdiket, som behövde utvidgas, och grannen misstänkte att det skule inkräkta på hans mark och att han även måste bidra ekonomiskt vilket han vägrade. Grannen menar att hans tomt, som skulle var 24 alnar bred, nu endast var 22 alnar 12 tum och säger sig fått en ”icke obetydlig anledning till den förmodan att min rätt ännu mera komme att trädas för nära” varför han i all
|
|
ödmjukhet anhåller om kallelse och stämning å bemälde Nilsson”. Magistraten samlade sina ledamöter och berörda parter på platsen och besiktigade diket. Niklas förklarade att han avsåg att själv på sin egen mark utvidga diket på egen bekostnad så att grannens tomt blev helt oförändrad. Därefter bestämde magistraten att dikets mitt skulle utgöra gränsen och att senare underhåll skulle bekostas av bägge parterna. Jorden som togs upp skulle tillfalla Niklas. Överenskommelsen godkändes och grannsämjan var återställd.År 1869 tog Niklas en inteckning på fastigheten nr 98 för ett lån på 2 000 riksdaler Riksmynt. I övrigt belastades fastigheten inte av några lån enligt ett gravitationsbevis och någon svårighet att få denna inteckning fanns inte. Borgmästare Rhodin vitsordar att fastigheten nr 98 är taxerad till 7 070 Riksdaler och att Nilsson äger ograverad åkerjord till ett värde av över 5 000 riksdaler och att ”han för öfrigt är allmänt känd för redbar och ytterst ordentlig man”. De två ödetomterna mitt över gatan, nr 139 0ch 140 behöll Niklas fram till 1879, då de såldes för 265 kronor, de var då fortfarande obebyggda. Man kan väl tänka sig att åldern började ta ut sin rätt. Niklas började bli gammal och hade inte samma ork som i yngre dagar. Sönerna var dessutom utflyttade och hade rotat sig på sina nya orter. Niklas kunde börja trappa ner.
Niklas uppnådde en aktningsvärd ålder. Han var nära 82 år när han dog av hjärtförlamning den 28 januari 1883.
Bouppteckning
Av bouppteckningen finner man att han tänkt på sin hustrus försörjning. Makarna hade skrivit ett inbördes testamente, som stadgade att den efterlämnade maken skulle få sitta i orubbat bo. Bouppteckningen är omfattande och mycket detaljerad. Man finner här huset med tomt nr 98 och även en intaga och 15½ åkrar på stadens gamla gärde. Där fanns fyra kor och inte mindre än tre hästar, en åkkärra och sex arbetskärror samt för vinterbruk en åksläde och tre arbetsslädar. Där fanns en rejäl uppsättning arbetsredskap för åker och äng men också för hushållets sysslor, såsom vävning, smör- och ostberedning, matlagning, bakning och tvätt. Huset är väl utrustat med möbler och sängkläder och linneförrådet är rikhaltigt. Förrådet av glas och porslin är väl tilltaget för ett stort hushåll liksom även förvaringskärl av lergods samt kokkärl och pannor av koppar. Också silver finns en del. Niklas skapade med åren ett bra hem för sin familj.
Hustrun Charlotta överlevde sin man med 7 år och dog 74 år gammal 1890 av ”ålderdomsavtyning”. Efter hennes död såldes såväl intagan som de 15½ åkrarna, medan de två hemmavarande döttrarna, Margret och Selma behöll huset nr 98 och löste ut syskonen. Systern Svea, som också bodde i hemmet, dog redan året efter sin mor, år 1891, enligt uppgift av njurlidande. Huset nr 98 var i släktens ägo fram till 1938. Margret höll där privatskola för unga flickor ett antal år. Hon levde fram till 1920. Selma avled 1938, samma år som huset såldes.
Det gamla hemmet skingrades efter Selmas död, men idag kan vi, Niklas barnbarnsbarn, Harry Berg, som tagit bilderna och hans hustru Kerstin som hållit i pennan för denna artikel, glädja oss åt den ”soffa med 12 stolar av Mahogny”, som i bouppteckningen togs upp till 36 kronor och många andra ting, som vi kan spåra med hjälp av bouppteckningen. Harrys bror Gunnar och hans fru Ulla, som också bor på Östra gatan 10, är bland mycket annat från det gamla hemmet ägare till en vacker gräddsnipa i silver. Visst är vi glada åt dessa påtagliga ting men framför allt gläder vi oss åt att ha fått förmånen att förvalta och förmedla kunskapen om denne vår förfader Niklas Nilsson.
Harry och Kerstin Berg
Kungälv, oktober 1988
|