Sysslar man med släktforskning om sina förfäder i Bohuslän har man ibland tänkt på hur det lät när folk i landskapet talade och sjöng för några hundra år sedan.
När det gäller den bohuslänska dialekten finns en bok av professor Reinert Kvillerud (Bohuslänska. Språkprov med kommentarer utgiven av Språk-och Folkminnesinstitutet. Dialekt, ortsnamns-och folkminnesarkivet i Göteborg 1999), som utnyttjar modern teknik och på en bifogad CD-skiva illustrerar ljuduppteckningar av folkmålsmaterial som tidigare gjorts från olika områden i Bohuslän. Lyssnar man på skivan kan man skaffa sig en viss uppfattning om hur förfädernas vardagsspråk lät, när de talade om grisslakt, nätbindning, höstfiske, brödbak och allt annat som hörde det dåtida dagliga livet till.
Men boken innehåller även kommentarer till inspelningarna och behandlar dessutom bohuslänskans uttal, ordförråd, ordbildning mm.
De bohuslänska folkmålen är lokala varianter av det nordiska språk som talades här för 1000 år sedan.
Som bekant hör bohuslänskan nära samman med norska folkmål och även om det politiska bandet mellan Bohuslän och Danmark-Norge bröts genom Roskildefreden 1658 så kan det norska inslaget fortfarande spåras.
Att norrmännens närvaro i Bohuslän har ökat under senare år kan kanske bidra till att dessa språkdrag inte försvinner helt.
Från medeltiden var Bohuslän uppdelat i två administrativa enheter, Ranrike eller Viken i norr och Älvsyssel i söder. Byfjorden och Havstensfjorden utgör gränser mellan dessa förvaltningsområden. Gullmarsfjorden bildar å sin sida en kultur-och kommunikationsgräns mellan Nord-och Sydbohuslän. Norr om Gullmaren talas nordbohuslänska mål och söder därom råder sydbohuslänskan.
Några exempel ur bokens språkhistoriska avsnitt kan locka till fortsatt studium. Ifråga om ordförrådet har dialekten ofta specialiserade ord som gäller fiske, kustliv och jordbruk. Flera fisksorter har fått folkliga namn. Gråbensill är stor mager sill men sillekong är extra stor och fet sill. Kult är halvstor makrill, ruska är skrubb-skädda och kubonge en strandsnäcka (Litorina litorea). För det kustnära fisket äger man en ega (eka) eller en sniba och ibland måste man andöva dvs. med årorna hålla båten stilla på en fiskeplats. Gör man det med endast en åra i vrickhålet akteröver heter det förstås vricka.
Måsar heter måga, måve eller skåre. En ålekråga är en skarv och är en ejderhona (Jfr önamnet Ärholmen). Ejderhanen kan heta ärebult eller äreguss.
Bland växtbeteckningarna kan vi hitta blacker, som är växter med stora blad t.ex. fibblor, hästebjäller är stora blåklockor och åkerfräken kallas räveromp. Majnycklar låter kanske mer vårlikt än gullvivor och vem vill inte smaka på ett moget jolbär som är ett smultron. Korpeskid som namn på kråkbär låter inte fullt så aptitligt. Griseroser eller svineroser är maskrosor.
En tidningsskribent vid namn Axel Hansson (1855-1929) skrev åtskilliga berättelser på bohuslänska som publicerades i lokalpressen. Här en liten bit som läsövning:
När Ola på Knäppet lät frisera sig
– Jä ´ skulle häls´ifrò Lisa ò bli bòdde skòlla ò kloppt far (för) te´veggá ska ve ´pò bròllop té Näm´mans i Oppistövá ò då ská jä väre rikti pen.
– D´ä ska bli sá ho, sädd däj här Ola, far hò ä´dä väll far qvinnfòlk sum ente känner mäj.
–Tack ò heder sa jä´ò därmä sò tog hò ett stort skönke ò knåga ner mällom skurtelinningé ò halsen se j´ä trutte ´nte an´t älle ho´skulle strubba mäj.
Några talesätt:
Då di är kära ä di budde velta å garna.
E grane käreng å en wide båd ä dyra i unnerhôll.
Alla sejler mä samma vinn män inte alla mä samma löcka.
Härra ska sedda framme i körka å atter i båden.
Vad sjöng folk på Orust? Ja, så heter en kandidatuppsats från 2001 av Elias Noreland. Det är en studie av Martin Martinsson, folksångare på Orust. Han var född 1913 och avled 1989. Dennes kunskaper upptäcktes av folkmusikforskare med Märta Ramsten, chef för Svenskt visarkiv, som drivande kraft och en del inspelningar och TV-program gjordes under 1970 – och 1980 – talen.
Martin Martinsson växte upp i en bygd, Svineviken, nära Henån på Orust, där var och varannan person sjöng förr i tiden. Martinsson följde upp en gammal vistradition i Bohuslän och gav därigenom Bohuslän en egen folkmusikalisk profil. Sången var ett arv från familjen och släkten. Hans farmor hade lärt honom och hon hade sin repertoar från sin mormor som var född 1760. Hans far sjöng och trallade ofta under arbetet liksom andra som arbetade på gården. I repertoaren fanns bl. a. visor som sjöngs vid sjösättning, skogsarbete och stenhuggeri. På kvällarna kunde man underhålla varandra med visor, berättelser och skrönor av alla de slag. Martinsson beundrade spelmän i Bohuslän och tog upp melodier efter dem. En av dem var Andreas i Kalvhagen, en fiolspelare som lärt sig av självaste Näcken.
Om man vill veta hur Martin Martinsson tolkade den bohuslänska folkmusiken kan man söka få tag en en CD-skiva med titeln Visor och låtar från Bohuslän. (Skivbolag Naxos).
Olof Johnard