Jordbrukare och sjöfarare
|
Manbyggnaden på Houg
|
Houg heter gården i Resteröds socken varifrån Johan Otto Johnard (släktgren 1:7) härstammar.
Resteröds socken är en av länets minsta och hade enligt 1890 års folkräkning 599 invånare - 291 kvinnor och 308 män. Den hör rättsligt till Inlands Fräkne härad (1680-l927). Tingsställe var Grohed.I kyrkligt avseende hör Resteröd till Forshälla pastorat och administrativt till Inlands fögderi (1686-1946 - därefter Uddevalla). Militärt faller socknen under Bohusläns regemente Fräkne kompani och 2:a Bohusläns båtsmanskompani.
Socknen gränsar i öster till Forshälla i söder till Ljung och i öster till saltsjön med Orust (Myckleby socken) på andra sidan fjorden.
Sockennamnet har betydelsen ”röjningen vid Ristån” dvs. den av vattenmassor ristande och skälvande ån. (Så var det förr!) (jfr Bäveån i Uddevalla). Ristariodre kirkia omtalas 1388. Med tanke på förekomsten av kyrka och fornminnen tycks trakten ha varit mer betydelsefull förr.
Houg omfattade ca 12 hektar åker (total areal 37 har) och är därmed att betrakta som större småbruk År 1870 var medelstorleken odlad jord per bruksenhet i Göteborgs och Bohus län 6,2 hektar medan rikssiffran gick upp till 8.6 hektar. De geografiska förutsättningarna med den söndersplittrade terrängen gynnar inte småjordbruk. Den för Bohuslän kännetecknade kombinationen av jordbruk och sjöfart finns i rikt mått i Johan Ottos släkt.
Gården kan spåras i släktens ägo tillbaka till 1600-talet. En taxeringslängd från 1715 - under det stora nordiska kriget - tar upp Houg som kronohemman 3/8 mtl och ägarnamnet Oluf Olufsson (f. 1659 d. 1741).
Magnus Bernhard Johansson på Houg (1841-1922) och hans hustru Christina Samuelsdotter Hedström (1841-l914) från Hede, Myckleby socken, Orust, fick 12 barn. Det äldsta föddes den 16 september 1864 och fick namnet Johan Otto. Hans tvillingsyster Berta Carolina avled 1868. Övriga syskon var Fritz Samuel (1866-1915), Lars Emanuel (1868 - USA-emigrant), Ida (1871-1918), Britta Kristina (1874), Britta Charlotta (1875-1948), Emma Sofia (1878-1938), Anders Rudolf (1880-1933), Bernhardina Kristina (1883-1966), Alice (1885), Signe Maria (1888-1890). Av tolv barn uppnådde åtta vuxen ålder och fyra avled före fem års ålder.
Antalet ban i familjen kan tyckas högt men var förvisso inte något ovanligt i släkten och i tiden. Hustru Christina kom själv från en tolvbarnsfamilj och Bernhard hade sex syskon. En given fråga med tanke på familjestorleken i tidens agrara samhälle är hur generationsskiftet gick till och vilka alternativ som stod till buds för dem som inte övertog gården. Hur kunde möjligheterna och räckvidden te sig för en 16årig Johan Otto omkring 1880? Säkerligen betyder förebilder inom den stora släkten mycket i en tid och i en släkt som saknar yrkesvägledning och lärdomstradition.
De gårdar som brukas av nära släkt omkring 1880 är Hede - den gamla släktgården i Myckleby socken på Orust som 1872 har sålts av mor Britta (Johan Ottos mormor) till sjökapten Bemdt Johansson gift med Charlotta Hedström (Johan Ottos moster).
En morbror från denna gård - Niclas Samuel Hedström - hade blivit sjökapten och så småningom hamnkapten och brittisk företrädare på Fiji (som Maynard Hedstroem f 1872).
En moster Inger var gift med sjökaptenen Johannes Andersson, som hade Syltenäs gård Buvenäs på Orust. Ingers bror Lars mönstrade 1846 på skonerten Carolina med fadern Johannes som skeppare. En son till Inger och Johannes, Anders Ludvig (Ardahl) f. 1851 gick till sjöss 1869, studerade vid navigationsskolan i Göteborg, blev sjökapten 1874 och senare befälhavare först i Sannes rederi (briggen Dagmar i Sydamerikafart, sedan Adelaide).
På farssidan finns också anknytning till sjöfart. Särskilt under 1800-talet har söner gått till sjöss under längre eller kortare tid. Gården har gått i släkten sedan 1600-talet, och alternativet att i yngre dagar gå till sjöss har valts av fader Bernhard och hans bröder Johannes och Olof. Men någon befälsställning finns inte dokumenterad och John Ottos far Bernhard övertar gården 1864. Olof antecknas som sjöman, skräddare och speleman. Det är alltså främst på morsidan som horisonten vidgas över de sju haven och förebilderna finns att ta till sig. Att folk i trakten har en referensram som inkluderar sjöresor och affärer i andra länder och världsdelar, skeppsbyggeri och redarverksamhet (partrederier) har säkert stor betydelse eftersom det känns möjligt att överskrida gränser och inte vara alltför bunden till torvan.
Som äldste son kunde väl Johan Otto i traditionens spår ha bestämt sig för att ta över gården, och därför bör man se beslutet att gå till sjöss som ett aktivt val.
1887 års mantalsuppgifter anger sjömannen Johan Otto men enl. Uddevalla sjömanshus sjömansrullor bör han ha gått till sjöss redan 1882, närmare bestämt på Uddevallaköpmannen Sannes bark Adelaide (byggd 1881 på Sannes varv) med kusinen Anders Ludvig Andersson (Ardahl) som skeppare.
Den svenska handelssjöfarten vid denna tid karakteriseras av en kraftig expansion och pågående övergång från segel till ångfartyg. Under 1870-talet startades ett stort antal ångfartygsrederier och ångfartygsflottan fördubblades. De svenska varven hade välfyllda orderböcker och i England köptes både nytt och secondhandtonnage.
Segelfartygen var ännu inte ute ur leken men den moderna människan drevs av ångkraft. Det var alltså goda framtidsmöjligheter inom sjöfarten.
Johan Otto är till sjöss fram till 1890 då han börjar studera vid navigationsskolan i Strömstad och avlägger styrmans- och sjökaptensexamen.
1897 talar mantalslängden om styrman Johan Otto och brodern, sjökapten Fritz Samuel.
1899 flyttar Johan Otto till Uddevalla medan Fritz är skriven på Houg till 1906.
Johan Otto gifte sig med Ellen Wickström (läs mer om Ellen Wickström i KÅRÖD-HEDE Bladet nr 19) och lät omkring 1906 bygga en villa i rote nr 8, kv Ridhuset, Södertullsgatan 4, som blev barndomshemmet för hans egen stora familj. Fortsättningen på historien handlar om tiden som befälhavare på olika båtar i Sannes rederi fram till hans bortgång 1932.
Olof Johnard