KÅRÖD
HEDE BLADET
NR
18 2008
Även denna depressiva höst
blir snart ekonomisk historia och Kåröd Hede bladet ägnar som
vanligt årets nummer åt det mer lätthanterliga förflutna. Vi (dvs
Christina Andersson och Olof Johnard) har skrivit om några
levnadsöden i släkten under en tid då kvardröjande äldre
samhällsförhållanden trängs tillbaka under det moderna genom-
brottet efter 1800-talets mitt.
Dessutom har vi skaffat
föreningen en kompletterande hemsida. som möjliggör enklare
kommunikation med medlemmarna.
Adressen
är:www.karodhede.dinstudio.se
Vi har haft ett släktmöte
den 21 september och protokollet bifogas.
Årsavgiften är
oförändrat 100 kronor och betalas in på postgiro 942614-9.
Vad får man för pengarna? Svar: släktforskning.
Styrelsen önska alla
en GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!
Hedströms
- några anteckningar
Under
1800-talets andra hälft pågår en snabb utveckling och
modernisering av det svenska samhället. Gamla regleringar avskaffas
och näringsfrihet och frihandel ger nya förut- sättningar för
industri och handel tillsammans med ångbåtar och järnvägar,
jordbruksrefor- mer och tillgång till folkskola för alla. Den
kommunala självstyrelsen från 1862 och tvåkammarriksdagen från
1866 ger bönderna e { margin: 2cm }
P { margin-bottom: 0.21cm }
-->en
framträdande roll i det politiska livet.
I
Kåröd-Hedesläktens Bohuslän, Myckleby och Orust, kan vi genom
att följa några individuella livsöden leva oss in i en tid då
horisonterna vidgades och möjligheterna att göra något av sitt
liv mångfaldigades.
Men
det gällde att inte bara följa med tidens ström utan också att
kunna påverka, styra och leda utvecklingen in i nya banor.
Alla
som läst Kåröd Hede boken känner till kofferdikaptenen Samuel
Larsson i Hede (1792 - 1852) gift med Brita Nilsdotter från Kåröd
(1799 - 1891).
Några
av deras barn tog sig namnet Hedström efter gården. Så gjorde
yngste sonen Simon som föddes 1839 och avled 1911. Han har
ett gott affärssinne, förstärkt av en kortare handelsutbildning
och affärspraktik i Skövde och framstår som en god representant
för utvecklingen av handel och köpenskap på Orust i sann
entreprenörsanda. Utveckling är ju inte endast fråga om teknik
utan också konsten att kunna göra goda affärer.
1861
startade han med en kompanjon godsägaren C.N. Pettersson Svanvik
firman Hedström & Pettersson i Varekil. Konjunkturen var
gynnsam. Storsjöfisket tog fart med ökad export till England och
den ryska marknaden öppnades. Fisket kunde försörja fler och ännu
bättre blev det när storsillen kom in till kusten och
innerfjordarna i slutet av 1870-talet. Havreexporten till England
pågick också för fullt vid denna tid.
Utbyggnaden
av telegraf, telefon och järnväg vidgade fortlöpande marknaden.
Goda tider alltså för en firma som handlar med spannmål, garn,
manufakturer, symaskiner gjutgods och diverse. Framgången i början
berodde säkert på att brännvinshandel under en tid ingick i
verksamheten.
Simon
Hedström ser till att få poststation i Varekil och förestår
densamma. Han bygger och arrenderar ut en ny affärsfastighet i
Svanesund, investerar också i ett hotell- och restaurangbygge på
orten, bygger ny ångbåtsbrygga och driver dessutom jordbruk på den
stora egendomen Varekil.
Utan
sin systerson och medhjälpare Ludvig Bernzon (1860 -
1940) hade det säkert inte
gått
så bra. Denne flitige man, son till Samuel Larssons dotter Mathilda
på Linneberg, en gård inte långt från Hede, började som 16-åring
i firman med att hålla ordning i alla spannmålsmagasin i Skåpesund
och övriga salterilokaler och sillexportlager. På höstarna fick
han nästan dygnet runt ta emot en strid ström av foror med spannmål
som bönderna ville sälja. Så småningom kom Bernzon att överta
ledningen av firman eftersom Simon Hedström också hade en rad
offentliga uppdrag att sköta och 1906 övertog han hela handelshuset
och drev det framgångsrikt till 1920.
Det
är logiskt att Ludvig Bernzon med sin grundliga erfarenhet av
handelns villkor tar aktiv del i en fastare organisation av köpmännen
i början av 1900-talet och även blir ordförande i Bohusläns
köpmannaförbund och styrelseledamot i Sveriges köpmannaförbund.
Inte att undra på att han inte fick tid att bilda familj.
Annons
i Bohusläningen 1886
Under
samma tid som Simon och Ludvig arbetar upp sitt företag på Orust
pågår en liknande verksamhet på andra sidan jordklotet nämligen
på Fijiöarna, där Samuel Larssons äldste son sjökaptenen
Niklas (1822 - 1900) har slagit sig ned i Levuka på ön
Ovalou. Han sägs ha varit kommendör under kannibalkungen Cacobau
för dennes av infödingar bemannade flotta. Han driver en plantage,
försöker sig på bomullsodling, idkar fraktfart, blir hamnkapten i
Suva på den större ön Vita Levu och bygger så småningom med
sonen Maynard (1872-1951) upp ett stort handelshus, Morris
Hedstrom Ltd, med förgreningar i övärlden och till Australien.
Maynard är den drivande kraften och han inriktar produktion och
handel på något mer givande än bomull nämligen kopra, som erhålls
från kokosnöten och används till att framställa kokosfett.
Maynard
Hedstrom tar aktiv del i det offentliga livet i den brittiska
kronkolonin, något som ingalunda skadar hans affärer. Han är
ledamot av Fijis lagstiftande församling, och exekutiva råd.
Vidare är han president för Suvas handelskammare och 1924
företräder han Fiji som brittisk High Commissioner vid
imperieutställningen i London 1924. Han uppehöll kontakten med
Sverige som konsul och var ombud för Lavalföretaget Separator. För
sina tjänster åt Storbritannien adlades han till knight 1922 och
blev sålunda Sir Maynard. Från Sverige hade han tidigare erhållit
Nordstjärneorden.
Denna
affärsfastighet uppfördes i Levuka 1878. 1978 donerade firman den
till kommunen.
Simon Hedström
I
Lunds universitets studentmatrikel för tiden före 1860 kan man
läsa om Samuel Larssons son Otto Hedström, född i
Hede 1830. Hans val av levnadsbana visar att den lärda vägen
ingalunda var stängd för Samuel Larssons barn. Hans skolutbildning
började vid
Uddevalla
realskola och därefter Göteborgs gymnasium (Gamla latinläroverket)
innan han prövade in till Lunds universitet.
Inackorderingskostnader mm fick vid denna tid bäras av föräldrarna
och det var endast ett fåtal studiebegåvade barn från
icke-akademiska hem, som kunde genomföra högre studier. Lund
bedrev han juridiska studier, men relegerades 1853 på ett år från
universitetet och reste till då Australien. Han återkom hösten
1855 och tog hovrättsexamen den 13 december 1856. (Denna
ämbetsexamen för blivande jurister i statens tjänst kom från
1904 att ersättas av jur.kand.)
Han
tjänstgjorde som hovrättsauskultant vid domstolen i Vänersborg när
han hastigt avled den 3 oktober 1858. Som dödsorsak står i
kyrkboken noterat gulsot.
Studentmatrikeln
citerar Oscar Svahns bok Våra översittare som utkom 1898.
Hedström
var under skoltiden stor och stark som en ung björn och då han
dertill var utrustad med äkta vikingalynne så skulle han utan
tvifvel blivit en farlig övfersittare mot yngre kamrater om icke
hans bärserkanatur mildrats och förädlats af godmodighet,
vänfasthet och framför allt ett varmt kamratsinne.
Svahn
berättar äfven huru Hedström en afton råkade i klammeri med
stadens hela brandvakts- och halva polisstyrka, huruledes han körde
in hela flocken i polisvaktkontoret och sedermera körde dem ut igen
med tillhjälp af sin nästan lika starke men mera betänksamme vän
F-g, som i nödens stund ej ville lämna kamraten i sticket.
På
samma ställe omförmäles huru de båda vännerna på grund af deras
bedrift blefvo relegerade för en viss tid samt vidare huruledes
Hedström med sin bror som var sjökapten, skulle segla till
Kalifornien men led skeppsbrott på Otaheiti (Tahiti)
och därstädes uti idylliskt lugn tillbragte sin relegeringstid,
hvarefter han återkom till Lund och tog sin hofrättsexamen.
Hedström sörjdes tillägger Svahn af envar som närmre lärt känna
den vänfaste och redbare mannen.
Den
lärda vägen i Lund beträddes också av ett par Hedströmsbröder
en generation senare. Samuel och Britta Larssons dotter Charlotta
(1844-1916) gifte sig med sjökaptenen Bernt Johansson från Skala
Orust. De tog först över gården Hede men flyttade 1874 till den
betydligt större gården St. Forshälla där också mor Britta
tillbringade sin ålderdom.
Sonen
John Samuel Hedström föddes 1876, blev student i Göteborg
1895 och fil.doktor i Lund 1903. Hans inriktning var matematik och
fysik och han har bl.a. utgivit ett flertal läroböcker i matematik.
1918 blev han rektor för Östermalms högra allmänna läroverk. Han
avled 1940.
Hans
bror Ernst föddes 1882 och blev student vid Latinläroverekt
i Göteborg 1900 och fil. kand. 1901 i Lund. Han bedrev därefter
teologiska studier avslutade med doktorsgrad och docentur i teol.
etik 1911. 1915 fick han en lektorstjänst vid Latinläroverket. Han
var ledande i den kristna ungdomsrörelsen, en omvittnat god
föreläsare och en flitig debattör.
Efter
hans tidiga bortgång 1923 restes en minnesvård över honom på
Östra kyrkogården i Göteborg.
Myckleby
kyrka o. 1920. Kyrkogården på ö.sidan.
Rutger
Nilsson
1785 03 30 –
1834 08 11
Att leta spår efter
Rutger Nilsson är ett skolexempel på släktforskning av det
grundläggande slaget. Som så ofta när det gäller ”vanligt”
folk från 1700-talet och början av 1800-talet är vi hänvisade
till de fåtaliga källuppgifter, som står att finna i
husförhörslängder, födelse- vigsel- och dödsböcker. Rutgers
tragiska slut har också satt spår i protokoll från sockenstämman.
Den 30 mars 1785 nedkommer
Inger Olofsdotter med sitt och Nils Rasmussons första barn, en son.
Den 1 april döps han till Rutger. Dopvittnen är Olof Hansson och
Berndt Thoresson, båda liksom Nils Rasmusson ägare till Kåröds
säteri via den förpantning som gjordes 1783. Vi tror oss veta att
föräldrarna var bosatta på Kåröds säteri sedan åtminstone ett
år tillbaka. Syskonskaran växer. När Rutger är 10 år har han tre
syskon i livet. En bror drunknade i en damm, bara tre år gammal.
1802 är Rutger 17 år.
Han har 6 syskon och kommer att få ytterligare två systrar inom tre
år. Han får då en son, Josef, utanför äkten-skapet. Moder är
den 23-åriga Brita Olufsdotter, född i torpet Hålan under
Ottesdala. Paret gifter sig aldrig. Sonen växte troligen upp hos
modern.
Husförhörslängden 1799
– 1804 visar att Rutger fortsätter att bo kvar i föräldrarhemmet.
20 år gammal gifter han
sig den 7 april 1805 med den 5 år äldre Maria Nilsdotter.
Enligt husförhörslängden
1802-1807 är han avflyttad från säteriet och gift. I samma längd
återfinnes han på torpet Kalfhagen under Kåröd där han är
registrerad tillsammans med två döttrar, Inger född 1805 och Brita
född 1807 men ingen hustru. Av nästa husförhörs-längd,
1807-1812, framgår att Maria nu också är boende på torpet
Kalfhagen med noteringen "Maria sjuklig".
Familjen flyttar sedan, troligen 1817 eller 1818, till
torpet Stillingsön, som i husförhörslängden 1825-1832 benämnes
backstuga.
Choleran slår till
Sveriges historia är i
mycket en historia om nöd, fattigdom och sjukdom. Under 1700-talet
och början av 1800-talet härjade smittkoppor. Smittkoppsepidemierna
avlöstes in på 1800-talet av stora koleraepidemier. Under perioden
1834-73 drabbades Sveriges av nio epidemier. Den största inföll
1834. Mer än 25 000 människor insjuknade och mer än hälften dog.
Sveriges befolkning 1830 var 2,8 miljoner.
Koleran var sedan länge
känd i Asien men hade aldrig tidigare drabbat Europa. De
för-bättrade kommunikationerna underlättade spridningen ut över
världen. 1830 slog den till i Frankrike och spred sig sedan till
Tyskland, England, Norge, Sydeuropa och Amerika. På högsommaren
1934 nådde den Göteborg.
I sockenstämmoprotokollen
från Myckleby kan man följa den skräck och oro som sjuk-domen
spred. Sundhetsnämnden i Myckleby sammanträdde den 11 augusti med
anledning av att koleran utbrutit i socknen. Till socknen hade den
kommit via farkoster från Göteborg. Två fall har rapporterats, hos
Pehr Pehrsson i Torp och hos Berndt Nilsson på Kåröd. Båda dessa
är närvarande vid sammanträdet. Dagen innan, den 10 augusti, hade
provinsialläkaren infunnit sig hos Rutger Nilsson. Läkaren
för-klarar ”att dennes sjukdom hafva likhet med den asiatiska
Choleran hvaraf Patienten denna dag aflidit”. Nämnden
diskuterar där-efter en rad åtgärder för att förhindra
smitt-spridning. Man anser att sjuka skall vårdas i ”egna hus
och uti dertill utsedda sjukhus”. För att liken så tidigt som
möjligt ska kunna jord-fästas ska 4 à 5 likkistor tillhandahållas.
För att täcka kostnaderna för läkemedel, likkistor och andra
tillkommande kostnader ska sexmännen uppbära 2 riksdaler banco för
varje helt mantal och proportionellt av de mindre.
Vid kommande söndags
sammanträde skall församlingen föreslås anskaffa ett särskilt
sjukrum för främmande som till äventyrs ha insjuknat. Man ska
också besluta om en särskild kyrkogård för koleralik samt en
person som kör liken och ytterligare tre personer,
som ska biträda vid gravsättningen.
Ett vite om 10 riksdaler banco åläggs den som
döljer sjukdom eller inte ombesörjer att liken kommer i jorden inom
36 timmar efter döds-fallet. Samma vite drabbar den som från
Göteborg kommer till socken och inte under 14 dagars tid håller sig
hemma i sitt hus. Lika stort vite drabbar den som utminuterar
bränn-vin eller vid stränderna lägger grenar från någon trakt i
skärgården, som varit i kontakt med smittan. Vite om 15 riksdaler
banco drabbar den som från ”fasta landet öfverför lösa och
okända personer samt besmittade Artillerister från Göteborg”.
Vidare uppmanas prästerskapet att under den varma årstiden hålla
korta predikningar.
Den 17 augusti hålls möte
i Myckleby kyrka. Av protokollet framgår att man vid grav-sättningen
av Rutger Nilsson haft problem att finna en gravplats med de minst 4
alnars djup som gravsättningen av ett koleralik krävde. Först vid
fjärde försöket lyckas man och liket kommer i jorden först vid
ett-tiden på natten vid norra kyrkogårdsmuren. Trots ordförandes
förmaningar beslutar för-samlingen att koleralik ska begravas på
den vanliga kyrkogården. Istället för att hålla 4-5 likkistor i
beredskap åtar sig församlingen att ha 1 likkista per helt mantal i
beredskap.
Den 20 augusti avlider
Rutgers 9-åriga dotter Sophia Maria i kolera och begravs samma dag
på Myckleby kyrkogård i anslutning till faderns grav. Far och
dotter blev de enda kolerafallen i Myckleby vid den här epidemin.
Rutger fick tillsammans
med Maria Nilsdotter 11 barn:
1. Inger Rutgersson, född
1805 07 07
2. Brita Rutgersson, född
1807 01 20
3. Olof Rutgersson, född
1809 06 03
4 Johanna Christina
Rutgersson, född 1811 04 10
5.dödfött gossebarn,
född 1814 03 17
6. Niklas Rutgeersson,
född 1814 08 08
7.Lars Rutgersson, född
1816 04 10
8. Anna Lisa Rutgersson,
född 1818 07 14
9. Lovisa Rutgersson, 1821
01 02
10.Eleonora Rutgersson, född 1822 11
14
11.Sophia Maria Rutgersson, född 1825
06 22 död 1834 08 20
Husförhörslängderna avslöjar inte så mycket om
barnen. Dock får vi av husförhörslängden 1832-34 veta att båda
sönerna, Olle och Niklas, seglade på Vänern och dottern Brita 1833
flyttade till Göteborg. Av längden från åren 1835-38 framgår att
Olle och Niklas arbetade som drängar hos Johannes Berntsson resp
Olof Nilsson (farbroder) på Kåröd.
Den 11 oktober 1834 förrättades bouppteck-ning
och värdering av boet. Arvingar är änkan Maja Nilsdotter
tillsammans med deras gemensamma 7 barn, 2 pojkar och 5 flickor.
Endast sonen Olle är myndig. De omyndiga barnens rätt bevakades av
dessas farbroder Olof Nilsson på Kåröd. Boets samlade tillgångar
uppgick till 358 riksdaler. Bland tillgångarna kan nämnas en
manbyggnad värderad till 50:- och 1/4 del i en båt där andelen
värderats till 66:32. På husdjurssidan finns en ko och en kviga
upptagna till 20 resp 5 riksdaler samt 2 svin och 2 får (5 resp. 4
riksdaler). I huset fanns också bibel och postilla samt diverse
böcker, osagt vilka. Boets samlade tillgångar uppgick till 358:3.
Dessvärre översteg skuld-sidan tillgångssidan med 21.4. Bland
skulder-na finns en revers till modern Inger Olsdotter från 14
februari 1826 på 83 riksdaler, en skuld på 12.24 till sonen Nicklas
för en resa på Vänern, 40 riksdaler till sonen Olof ”i ett för
allt”. I skuldlistan finns också lån för täckande av skolgång
för sonen Nicklas.
Lovisa Rutgersson
Christina Andersson